Från Dagens Medicin den 19 september 2000.

1. En livskraftig läkemedelsindustri. Läkemedel är högteknologiska produkter med stort kunskapsinnehåll och förädlingsvärde, och läkemedelsindustri passar därför väl för Sverige. Den bidrar även till högkompetent sjukvård genom prövningar och forskning. Uppköp och utflyttning av svensk industri försämrar dock situationen snabbt.
2. Säkra och effektiva läkemedel. I princip når vi detta genom lagstiftning och genom Läkemedelsverkets arbete. Regelverket styrs dock alltmer av EU och tillåter användning av läkemedel utan säkerställd patientnytta.
3. Fysiskt lättillgängliga läkemedel. Detta nås genom Apoteket AB.
4. Ekonomiskt lättillgängliga läkemedel. Merparten av läkemedelskostnaderna täcks solidariskt via skattsedeln. Den snabba kostnadsökningen försvårar dock detta mål och ger avvägningsproblem mot andra dyra sjukvårdsåtgärder.
5. Bästa användning av läkemedel. Kunskapsbaserad användning av läkemedel är nödvändig för korrekt behandling. Detta kräver hög kompetens hos läkare, sjuksköterskor och farmaceuter, utökad samverkan mellan dessa professioner och en aktiv patientmedverkan.

Omfattande åtgärder fordras främst avseende områdena 4 och 5.

Studier i USA tyder på att de kostnader som betingas av felaktig läkemedelsanvändning är lika stora som läkemedlens inköpskostnader. I Sverige skulle detta betyda att felaktig läkemedelsanvändning kostar 20 miljarder kr per år. Industrin bör satsa mer på att motverka felaktig användning av läkemedel. Landstingen bör satsa mer på producentobunden och kontinuerlig läkemedelsfortbildning.

Ingen profession har alla svar och lösningar på de problem som finns. Professionerna måste samarbeta för att stärka patienternas aktiva del i behandlingen. Följsamheten till givna ordinationer måste förbättras genom att läkare, sjuksköterskor och farmaceuter engageras häri och arbetar för gemensamma mål.

Varje patient förväntar sig att läkaren ordinerar bästa möjliga behandling utifrån patientens unika förutsättningar. Den personliga kontakten skapar insikter hos båda parter som har stor betydelse för val och resultat av behandling. Detta är ett viktigt skäl att bibehålla läkarens fria förskrivningsrätt. Härav följer dock inte att samhället ska ta hand om notan för varje förskrivning; hur vi fördelar vår gemensamma kaka måste vi bestämma gemensamt. Förskrivningsrätt och rabatteringsrätt (skattesubventionen) bör därför skiljas åt.

Subventionen bör begränsas till läkemedel med säkerställd patientnytta. Nyttan är enkel att säkerställa för läkemedel som avses bota eller lindra, men är svårbedömd för läkemedel som ges i förebyggande syfte (t ex mot hjärtsjukdom). Att Läkemedelsverket godkänt ett sådant medel för marknadsföring betyder inte att Läkemedelsverket rekommenderat medlets användning; regelverket gör att medel måste godkännas enbart på basis av att de visats sänka blodtrycket, blodsockret eller blodfetterna. Därmed är dock inte visat att det godkända medlet faktiskt minskar risken för hjärtinfarkt, hjärtsvikt eller slaganfall. Om subventionen endast var giltig för medel med sålunda bevisad nytta skulle förskrivningen bli medicinskt rationellare; samhället skulle spara stora summor, och läkemedelsföretag som dokumenterar reell patientnytta skulle gynnas. Ett verkligt lovande nytt läkemedel kan få villkorad subvention (inom x år ska morbiditetsdata föreligga).

Det nuvarande systemet för prissättning är irrationellt. Det framgår av att parallellimport lönar sig men också av de omotiverat stora prisskillnader som finns mellan likvärdiga medel (se NEPI:s rapporter). Industrins motpart avseende priset är staten (RFV). Kostnaderna hamnar emellertid hos landstingen, som dock inte får delta i prisförhandlingarna. Fri prissättning vore bättre, med fri upphandling och fri rabattförhandlingsrätt för landstingen.

För att få råd med nya högeffektiva medel måste vi använda befintliga medel på ett så kostnadseffektivt sätt som möjligt. NEPI har visat att stora belopp kan sparas genom en mera kostnadsmedveten läkemedelsförskrivning utan att terapikvaliteten skulle försämras:

Generisk substitution (byte mellan preparat med samma verksamma ämne) kan minska kostnaderna med drygt 500 miljoner kronor per år.

Analog substitution (byte mellan olika preparat med samma verkningsmekanism) kan spara betydligt mera; enbart vid hypertoni nära 300 miljoner kronor per år.

Heterolog substitution (byte mellan preparat med samma indikation men olika verkningsmekanism) kan spara mest. Läkemedelskostnaden under 5 år för att skydda en medelålders hypertoniker från stroke, hjärtinfarkt eller död är endast 100 000 kronor med hydroklortiazid men nära 2 miljoner kronor med det mindre effektiva doxazosin.

Systematisk tillämpning av regelverket vid antibiotikaförskrivning har visats minska denna med 50 %. Det har också visats att var tredje patient med apoteksinlämnat recept har olösta läkemedelsproblem. Mindre än vart tionde sådant problem upptäcks emellertid normalt på apoteken.

Sidan senast uppdaterad 11 oktober 2007 av Gunnar Lindberg, NEPI
Tel: 040 - 33 34 51
Epost: gunnar.lindberg@nepi.net