BENSODIAZEPINER OCH DERAS ANALOGER:
Användning – Beroende – Styrfaktorer
Arne Melander, Freddy Johansen, Sven-Olov Lindahl, Thor Lithman, Juan Merlo, Dennis Noreen, Gerd Peterson, Carin Svensson, Gunnar Lindberg
NEPI-Rapport
i samverkan med
Läkemedelskommittén i Jönköpings läns landsting
och
Läkemedelsrådet i Skåne
SAMMANFATTNING
Bensodiazepiner (Mogadon, Rohypnol, Sobril, Stesolid m fl) och deras analoger (Imovane, Stilnoct och Sonata) är sedan länge våra mest använda lugnande medel och sömnmedel. De har hög effektivitet och mycket låg toxicitet, men regelbunden användning medför risk för vanebildning och beroende. Det är omdiskuterat hur stor denna risk är, och det är delvis oklart vilka individuella, demografiska, socioekonomiska och andra faktorer som kan ha betydelse för användningen av dessa medel och för utvecklingen av beroende.
I ett försök att belysa några av dessa aspekter analyserades användningen (utköp på apotek) av perorala bensodiazepiner och deras analoger i två olika landstingsområden och i dessas 46 kommuner. Användningen ökade med åldern och var vanligare hos kvinnor än män. Efter justering för åldersskillnader kvarstod påtagliga skillnader i användningen mellan kommunerna. Dessa kunde inte hänföras till olikheter i vare sig sjuklighet eller socioekonomiska förhållanden; användningens relation till socioekonomiska faktorer gick t.o.m. åt motsatta håll i de två landstingen. Skillnaderna bedömdes främst bero på olika attityder och vanor hos förskrivarna.
Omfattningen av beroende av bensodiazepiner och deras analoger studerades via en enkät till patienter med förnyade recept på dessa läkemedel. Tre av fyra patienter uppgav sig ha stått på sådan medicin i mer än ett år och var tredje i över fem år. Flertalet hade försökt avsluta behandlingen utan att lyckas. Fler än hälften ansåg sig vara beroende, och uppkomsten av beroende syntes främst betingas av själva användningen av medlen och längden härav, snarare än av individuella karakteristika eller socioekonomiska faktorer. Studien ger stöd för följande slutsatser:
Risken för uppkomst av beroende av bensodiazepiner och –analoger är stor så snart medicineringen är annat än tillfällig.
Den väsentliga styrfaktorn för uppkomsten av sådant beroende är själva medicineringen och dess längd.
Det är angeläget att åstadkomma en mera restriktiv och i tid starkt begränsad förskrivning av dessa medel. Behandlande läkare måste ägna mera tid åt analys av patientens oro, ångest och sömnbesvär och söka vidta andra åtgärder än förskrivning av bensodiazepiner och –analoger.
Patienter måste få klart för sig att de aktuella medlen endast ger en tillfällig hjälp och att risken för vanebildning vid längre tids regelbunden användning är mycket stor.
Rapporten
kan beställas från: Apotekarsocietetens förlag,
telefon 08-7235025,
fax 08-149580.
Sidan senast uppdaterad
11 oktober 2007
av Gunnar Lindberg, NEPI
Tel: 040 - 33 34 51
Epost: gunnar.lindberg@nepi.net